Varje år dödas miljontals djur i Sverige. Det är kor, grisar, hönor, fiskar, älgar, kaniner, får och så vidare. De blir fråntagna sina enda liv för att människor har ett intresse av att utnyttja deras kroppar och sedan döda dem och äta upp dem.
Men faktum är att vi inte behöver utnyttja och döda djur över huvud taget. Vi kan leva som veganer och ändå uppfylla alla essentiella behov. Vi kan välja att döda och vi kan välja att inte döda.
För min del är valet enkelt. Men min veganism handlar inte bara om vad jag personligen stoppar i munnen. Det är dags för samhället att börja respektera djurs rättigheter, både socialt och juridiskt.
Såsom samhället är utformat är det lätt att förstå köttätares benägenhet att inte ta till sig de djuretiska argumenten. Normerna är starka kring animaliekonsumtion och från att vi är små matas vi med information, bilder och intryck som säger åt oss att det är naturligt att äta och på andra sätt utnyttja djur för våra egna intressen.
Jag omges själv till stor del av människor som inte valt att bli veganer och som inte tycks berörda när jag delar med mig av fakta och känslor kring detta massiva förtryck som miljontals individer utsätts för dagligen. Deras reaktioner är förståeliga i relation till de normer och attityder som omger oss men det är också väldigt viktigt att utmana normer som är destruktiva, till exempel köttnormen.
För mig handlar våra aktioner om att direkt motverka förtryck på ett sätt som väcker uppmärksamhet kring frågan om djurs rättigheter. Men det handlar också om att i liten skala omforma samhället till en mer rättvis plats. Jag är övertygad om att ingripande mot förtryck, vare sig det ryms inom vårt juridiska system är viktiga och behövs för att föra samhället framåt.
När ett massivt förtryck är lagstadgat och skyddat av en stor industri är det naturligt att personer väljer att ingripa och inte låta rådande normer och lagar sätta gränser för hur engagemang ska utformas och se ut. Det faktum att vi är relativt få som engagerar oss för djuren gör det desto viktigare att kampen hörs och syns.
När orättvisor och förtryck rättfärdigas av lagstiftningen kan icke-våldslig civil olydnad vara ett verktyg i att utmana och ifrågasätta dessa. Civil olydnad är ett demokratiskt verktyg som länge har använts av människor för att påvisa förtryck och orättvisor i syfte att skapa en fredligare värld. I vår egen riksdag lyfter tre av partierna fram metoden som viktig i demokratiska samhällen i sina respektive partiprogram.
Genom historien finns flertal exempel där civil olydnad har spelat en avgörande roll i att förändra lagstiftning åt ett mer rättvist håll. Ett känt exempel är medborgarrättsrörelsen i USA under ledning av Martin Luther King, som genom både lagliga och vid tiden olagliga metoder gjorde motstånd mot ett system som byggde på olika rättigheter baserad på hudfärg. Människor med mörk hud sågs enligt lagen i USA som andra klassens medborgare och idag i Sverige behandlas djur som egendom och inte som kännande individer.
Under medborgarrättsrörelsen använde sig aktivister bland annat av så kallade "sit ins" – vilket innebär att svarta personer i grupp gick in och satte sig på restauranger enbart avsedda för vita, och agerade därigenom direkt mot det lagstadgade förtryck som rådde i samhället. Det är i samma anda som vi valt att utföra våra djurfritagningar. Även om vi själva inte utsätts för det förtryck vi här kämpar emot så gör vi det för att djuren själva inte kan göra sit ins eller aktioner för sin befrielse. Vi vill agera direkt mot de orättvisor vi ser är förödande för samhället vi lever i.
Genom att befria elva individer från en säker död och odrägliga liv har dessa fått vara ambassadörer för hur samhället skulle kunna vara ordnat. Där vi behandlar varandra som likar, där ingen har rätt att bestämma när någon annans liv ska sluta eller hålla individer i fångenskap och utnyttja dem.
Begreppet civil olydnad kan definieras på olika sätt, men vanligt är att metoden ska innehålla fem olika aspekter för att få kallas just civil olydnad.
1. Det ska vara ett lagbrott.
2. Det ska ha ett ideologiskt/politiskt motiv istället för egenintresse.
3. Det ska ske öppet, det vill säga, aktörerna ska inte dölja sin identitet.
4. Man ska vara villig att ta sitt straff.
5. Det ska ske ickevåldsligt – ingen levande varelse ska utsättas för hot eller skada.
För oss i Tomma burar har det varit viktigt att följa alla principer inom civil olydnad. Vi har agerat inom den ickevåldsliga traditionen genom att inte passivt se på när förtryck och våld förekommer. I stället har vi ingripit utan att tillfoga någon levande individ någon skada. Vi har också lämnat kakor och ett brev där vi förklarade vilka vi är och varför vi gjort aktionen för att visa respekt och vänlighet mot våra meningsmotståndare. Vi är inte farliga eller ute efter att skada någon, utan vi vill agera för att skapa ett rättvisare samhälle.
Efter att vi utfört våra aktioner har vi själva kontaktat polis och media och ställt upp på många intervjuer. Vi har inte gjort våra aktioner i det dolda utan agerat öppet för att skapa förståelse och för att ifrågasätta de lagar som tillåter djurförtrycket att fortgå.
Vi vill se ett samhälle där alla, människor och djur, lever på lika villkor och där dödande i strukturerad form inte är lagligt. Att veganisera samhället är en process som görs stegvis och som blir mer och mer reell för var dag som går. Fler väljer att öppna ögonen för förtrycket mot djur och många väljer att låta insikten om orättvisor färga deras konsumtionsmönster och livsstil.
Vi kommer på olika sätt, tillsammans med de allra flesta av er som sitter här inne och en jättestor rörelse över hela världen, att fortsätta kämpa.
Det råder en hel del förvirring i vårt samhälles attityder till andra djur. Å ena sidan ser många på vissa djur, sina husdjur, som familjemedlemmar och vänner. Å andra sidan har samma personer inga problem alls med att äta djur, klä sig i dem eller utnyttja dem i underhållningssyfte. Å ena sidan håller de allra flesta med om att det är moraliskt fel att orsaka djur onödigt lidande. Å andra sidan utnyttjas djur rutinmässigt i en mängd sammanhang som knappast kan klassas som nödvändiga.
Det finns flera anledningar till de här inkonsekventa attityderna – men en sak är klar: våra lagar och vårt rättssystem spelar en avgörande roll i att underlätta djurutnyttjandet. Såväl civilrättsligt som offentligrättsligt finns en indelning i de två motstående kategorierna "personer" och "saker". Personer kan ha rättigheter, det kan däremot inte saker ha. Djur ses som saker, som personers egendom, och saknar därför helt rättigheter. Deras egendomsstatus begränsar givetvis på ett allvarligt sätt det skydd som lagen ger dem.
Vi i Tomma burar står åtalade för stöld, för att olovligen ha tagit vad annan tillhör. Men vi menar att det är någonting grundläggande fel med att djur över huvud betraktas som ägodelar. Vi har varit tvungna att bryta mot lagen. Var och en av Selma, Louise och Kaisa och de andra hönorna är någon, en unik individ - inte något. Deras syskon och vänner är dödade eller kommer dödas inom kort, men de har fått en ny chans till ett nytt liv där de kommer få leva för sin egen skull. Kännande varelser kan inte reduceras till saker och egendom, och eftersom det inte går att stjäla någon, en individ, så bör vi inte heller dömas för stöld.
Det finns en stark tro på att den svenska djurskyddslagen försäkrar att djur behandlas väl. Det är enkelt att tro, för det är också vad vi vill tro. Men det goda svenska djurskyddet är en chimär, ett alibi som döljer det absurda i att en kännande varelse reduceras till en sak – för djur är som sagt i juridisk mening saker lika mycket som det här bordet framför mig. Och de saknar helt juridiska rättigheter.
Så vad betyder då djurskyddslagens formulering om att djur ska behandlas väl och inte utsättas för onödigt lidande, när dessa “sakers” intressen ska vägas mot deras ägares rättighet att utnyttja sin egendom, och deras ägares rättighet att bedriva näring genom att utnyttja djurens kroppar. Denna äganderätt och näringsfrihet är absurt nog rättigheter som skyddas av svensk grundlag!
Och vad betyder den svenska djurskyddslagen när den tillåter att ett djurs alla intressen, till och med de allra mest grundläggande, åsidosätts till förmån för de mest triviala av mänskliga intressen? Ingenting! Djurskyddslagen är och förblir ett motsägelsefullt försök att upprätthålla en falsk självbild där vi säger oss bry oss om djur samtidigt som vi utnyttjar och dödar dem.
Visst, råmandet från mjölkkossan när hennes kalvar tas ifrån henne är hjärtskärande. Det öronbedövande skriket från grisen som försöker ta sig ut från gaskammaren är fasansfullt. Och ödet för fisken vars kind just genomborrats av en krok är fruktansvärt. Men det största felet är inte frihetsberövandet, lidandet eller dödandet. De är konsekvenser av det grundläggande felet som är det system som tillåter oss att betrakta djuren som våra resurser, som att de finns här för vår skull – för att ätas, experimenteras på eller utnyttjas för jakt och sport.
Så länge som djurens enda syfte är som medel till för mänskliga mål men aldrig som ändamål i sig själv så kommer inget att förändras. Därför är det upp till var och en av oss att förändra vår syn på djur i grunden.
Tack för ordet.
Ända sedan vi planerade de här aktionerna har vi vetat om att vi förmodligen kommer att bli dömda för stöld. För så säger lagen. Men vi har inte stulit någonting, vi har räddat tio individer från en säker död.
Anledningen till att våra fritagningar ses som stölder är att vi i samhället har kommit överens om att djur i lagens mening är att betrakta som egendom eller som saker. Att ett djur är något istället för någon. Men bara för att vi säger någonting jättemånga gånger betyder det inte att det är sant.
Djur är inte saker. Dörren som vi fick lov att bryta upp däremot är en sak, ett dött föremål. Det är något som varken kan känna glädje, smärta eller rädsla. Men ett djur är ingen dörr.
Ett djur är en levande och kännande individ kapabel att känna känslor precis som vi som sitter här idag gör. Och de har, precis som vi, en vilja att leva och att leva för sin egen skull.
Det förtryck vi utsätter andra djur för är en av de största moraliska katastroferna någonsin. Det pågår dag efter dag efter dag. Alla i samhället har ett ansvar. Vi måste göra allt vi kan för att stoppa det mänskliga utnyttjandet av andra djur. Vi måste bryta mot lagen när lagen har fel.
Det spelar mig inte så stor roll om vi döms hårt eller milt. Tio individer kommer inte att behöva möta en för tidig och meningslös död. Det är viktigare än alla eventuella påföljder.
För mig handlar den här rättegången om vilka som får vara med och vilka som inte får vara med. Vilka som räknas och vilka som inte räknas. Vilka kroppar som anses värdefulla och vilka kroppar som utnyttjas och dödas.
I dag drar vi en knivskarp gräns mellan mänskliga kroppar och ickemänskliga kroppar. Att befinna sig på fel sida om den gränsen innebär bokstavligen att man svävar i livsfara.
Jag hoppas att den här rättegången kan hjälpa till att sudda ut den gränsen och att vi i framtiden kommer att leva i ett samhälle där alla får vara med. Där alla räknas. Där alla har ett värde. För ingen är fri förrän alla är fria!
Vi i Tomma burar inser att vi med största sannolikhet kommer att bli dömda för stöld eftersom djur enligt lagen fortfarande betraktas som egendom och inte som de kännande individer de är. Ni får gärna döma oss, men jag vill be oss alla att inte döma djuren.
Vi gjorde de här aktionerna fullt medvetna om att det kan ge straff i form av böter, skadestånd eller fängelse. Och vi är beredda att ta konsekvenserna av våra handlingar. Men snälla, döm inte djuren. De har inte brutit mot några lagar. De har inte gjort någon människa det minsta ont. Och ändå spärrar vi människor in dem på livstid och sen avrättar vi dem.
Den här rättegången har handlat mycket om vad vi i Tomma burar gjorde under ett par sena nätter i augusti förra året. Men de egentliga huvudpersonerna i den här rättegången bör vara djuren, närmare bestämt två grisar och åtta hönor. Därför har jag tagit med mig bilder på de fritagna djuren.
Låt mig presentera Selma och Louise. Louise här längst fram är alltid först på maten och hon gillar att bestämma. Längre bak ser ni Selma. Hon vill ofta kela och älskar att bli kliad på magen.
Det här är Kaisa. Hon är en otroligt nyfiken höna och alltid redo för nya äventyr. Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar bor allihop nu i kärleksfulla hem där de inte riskerar att dödas. De har nu möjlighet att vara ute i naturen och böka och picka.
Men det har inte alltid varit så. Fram till augusti förra året bodde Selma och Louise på det här stället. Aldrig fick de känna solen på sina ryggar. Alltid fick de nöja sig med att böka i ett hårt betonggolv. Alla skulle de dödas.
Kaisa och hennes systrar bodde här fram till augusti förra året. När vi fann Kaisa satt hon fast med sin ena klo i en järnhylla. Fast sitter också de andra 110 000 hönorna på äggfabriken där vi var. De flesta av de hönorna där har aldrig någonsin känt frisk luft eller solen på sina fjädrar. De behandlas endast som äggmaskiner och inte som de kännande och tänkande individer de är, med sina egna personligheter och enskilda viljor.
Den här rättegången handlar om Selma, Louise, Kaisa och hennes systrar men ännu mer om de djur som fortfarande är fast i sina fängelser, sina Guantanamo, sina Abu Ghraib. Jag tror att för de flesta av oss är det svårt att inse hur livet för ett djur i djurfabrikerna kan se ut, i alla fall är det ofta så för mig. Tankeexperiment kan hjälpa oss att få en inblick i vad det handlar om.
Försök att nu tänka dig att det är du själv som utsätts för följande situation: Du har precis fötts i ett hav med andra nyfödda. Dina föräldrar får du aldrig träffa. Du ser alla dina bröder bli brutalt nedkastade i lådor för att genast bli ihjälgasade. Du och dina systrar transporteras i timmar i en mörk lastbil för att sen spendera resten av livet inlåst tillsammans med tusentals andra, för att producera ägg åt någon annan. Det här är hönornas liv i Sverige 2016.
Försök även att tänka dig in i den här situationen: Du har spenderat hela ditt liv i ett minimalt utrymme på ett betonggolv. Nu har du släpats upp på en lastbil. När dörren öppnas efter en lång färd hör du skrik och det luktar död. Du sänks ner i ett litet utrymme. Plötsligt sticker det i halsen. Det känns som om du brinner upp inifrån. Du kämpar panikslaget för att komma undan gasen, men det är förgäves. Du andas dina sista plågsamma andetag. Det här är grisarnas liv i Sverige 2016.
Kunde du åtminstone känna en liten del av den smärta som djuren i djurfabrikerna utsätts för? Det tar emot eller hur? Vi vill gärna värja oss mot det, vi vill gärna titta bort. För om vi öppnar våra hjärtan då kan vi börja inse vilket oerhört övergrepp som utsätter djuren för. Det kan vara ett av de största moraliska övergreppen i vår tid. Det är ett lidande och dödande som både numerärt och kvalitativt är större än de flesta andra grymheter som vi människor utsätter varandra för. Det som dödar mest på den här planeten är inte terrorism eller krig, inte svält eller klimathot. Det är våra knivar och gafflar hemma vid köksborden.
Vi befinner oss idag i den här rättssalen eftersom Selma och Louise idag lever. Om vi inte hade agerat hade de antingen varit döda eller så hade de fortfarande levt ett liv i misär. Vi befinner oss här idag för att Kaisa och hennes systrar idag får bo i ett kärleksfullt hem istället för att vara fängslade tillsammans med tusentals andra och sen dödas när de inte längre är tillräckligt effektiva äggmaskiner.
Om det är fel att orsaka någon lidande och död, borde det inte då vara rätt att rädda någon från samma öde? Är det inte ett fel på en lag som straffar personer som försöker minska lidande och dödande och som skyddar dem som utövar våld mot försvarslösa varelser?
Att djurrätt tas mer och mer på allvar i vårt samhälle tycker vissa är jobbigt. De är oroliga för att människovärdet ska bli urholkat om vi ger djur rättigheter. Men mycket talar för att det kommer att bli precis tvärt om. Martin Luther King, som skulle ha fyllt år just idag om han fortfarande hade levt, han sa: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisa överallt.” För varje förtryck som faller, för varje rättvisa som uppnås så blir vi alla säkrare, allas värde uppvärderas och vi rör oss mot ett mer och mer humant samhälle.
Det är inte bara rättssamhällets skyldighet att förbjuda utnyttjandet och dödandet av djur. Vi alla har ett ansvar att inte delta i det här våldet. Och det behöver inte vara svårare än att byta ut maten på vår tallrik. Istället för att äta delar av kroppar kan vi ta del av den rikliga och goda mat som växtriket erbjuder. Vi kan alla fria djuren, hellre än att fälla.
Tack för ordet.
